5 Skönjande #Blogg100 32

Det är en särskild känsla av närvaro att vara uppe innan världen vaknar. Dimmigt, trevande, försiktigt framskridande. Han själv är inte nyvaken, det är han sällan, men naturen liksom mornar sig. Jord, luft, eld och vatten bryter in i stillheten och och rör sig omärkligt mot sina utmätta platser och former.

Promenaden för dagen klarar han av utan att behöva tänka så mycket på vad eller hur han gör det. Det är några mycket enkla sökningar och han finner med lätthet vad han vill och behöver. Märkligt nog är det som att han är ännu mindre synlig än han brukar vara. Han hade samma upplevelse av promenaden och sökandet igår. Han undrar om det kan ha med drömmen att göra. Han vet att han vill bli klar för att få återgå till trädgården idag. Det kan mycket väl påverka hur tydligt hans väsen förhåller sig till samtiden, men det var inget han visste igår. Något har trätt in i hans sfär, och det påverkar gränssnittet.

Hon är troligen inte där hon brukar vara, idag. Det bekommer honom inte ens hur det förhåller sig. För syns skull vandrar han några lovar för att markera sin plats, för de som eventuellt kontrollerar. Tiden ägnar han åt att stänga av frågorna som saknar svar. Allt han vill är att hitta tillbaka och för det behöver han platsen.

Koltrasten. Vad är det den säger, vill den mest av allt låta vackert och få uppmärksamhet. Han har tyckt sig ana det ibland när han tittar på den. Där sitter den korpsvarta hanen högt på en gren och sjunger stolt som som en tupp, fast så enastående vackert att känslorna porlar. Den här platsen är perfekt. Han vet inte hur han kom hit och är osäker på var han är. Men han är säker på att det är rätt plats. Ovanligt säker. Han ser trädgården och samlar sig för att kliva in obemärkt, och koltrasten talar till honom.