Ett möte #Blogg100 23

Här har jag varit en gång förut. Flera gånger vid närmare eftertanke, men nu när jag sitter här är det ett speciellt tillfälle jag tänker på.

En kvinna träffade jag då, som jag hade haft kontakt med i tjänsten. Hon var så nöjd, och tacksam. Och nyfiken, rent av intresserad av vem jag var, tror jag. Hon tillskrev mig fantastiska egenskaper och bedyrade min betydelse för henne som person.

Det blev ett möte, efter vissa tveksamheter från min sida, och ett lyckat möte. Vi samtalade intensivt i lugn och ro. Det flöt på hur bra som helst, det kändes bra och intressant att få träffa henne. Vi talade om konst, hennes livshistoria, Amerika, skrivande, en smula om mig och om vårt älskade Stockholm. Hon skulle höra av sig när det var dags för en utställning om hennes släkting och hans verk. Det kändes okomplicerat och gediget. Vi skildes åt och hon ringde bara någon dag efteråt: Hon hade fått med sig mina vantar hem.

De hade hamnat bland hennes saker och följt med henne hem i hennes väska. Vi behövde ses igen, var det meningen? Hon kunde möta upp mig på hemväg igen, fast utan cafébesök denna gång.

Vi möttes kort och utbytte några vänliga fraser, dock med innehåll. Jag fick tillbaka mina mjuka, varma vantar och vi skiljdes med hälsningar om att återses på något sätt senare under året. Utställningen till sommaren kanske?

Jag tyckte mycket om mina vantar och var glad att ha dem tillbaka. De betydde något för mig. Efter någon månad tappade jag bort dem igen. Jag minns inte hur och var, men borta var de, och känslan av kontakt med kvinnan bleknade och försvann med dem. Vi skulle inte ses som vi pratat om, tänkte jag

Efter den här episoden har jag tänkt på dem ibland, både kvinnan och vantarna. Både var för sig, vid skilda tillfällen, och på dem tillsammans någon gång. De blev på något vis sammankopplade. Det är svårt att låta bli att undra hur deras tillvaro utvecklade sig, och vilken betydelse de hade för varandra i någon sorts gemensam relation till mig och mitt liv.

Idag kollar jag noga att jag har vantarna med mig när jag lämnar caféet. Man vet aldrig vad de kan åstadkomma om de släpps iväg på egen hand.

Författare: Gunilla

Larsdotter Konsult erbjuder företag hjälp med texter och att skriva, presentera, förmedla och utreda.
Företaget drivs av Gunilla Larsdotter. Gunilla är bland annat fil mag i ledarskap och organisationsutveckling och hon har lång erfarenhet från offentliga förvaltningar.
Gunilla har en bland annat arbetat som chef inom vården, med kompetens- och utbildningsfrågor, utredningar samt som mentor och handledare för chefer.

Kommentera