Vad är det de säger #Blogg100 3

Känner mig märkligt magisk. Nära något eller några som spelar på vackra instrument. Det ljuder av historia som kallar och pockar på uppmärksamhet. Jag önskar att jag kunde svara, men jag vet inte hur jag ska kunna göra det. De har lierat sig och tagit flera steg framåt, så nu befinner de sig på nutidens sida av den tunna hinnan.

De ser mjuka och varma ut, med öppna lyssnande ansikten. Deras smått leende munnar formar inga ord, men de talar till mig.  Jag dras till deras bevekande vänlighet.

Luften är grå, marken är grå och även om himlen visar sin blåhet med sprängkraft lite grann, ligger färglösheten tryggt mellan sol och mark. Deras närvaro grumlar det stelnade med liv. Det sprids lust och dofter som lockar till mjukhet och lystring. Kanske är det från dem själva allt detta kommer, men jag kan inte se dem tydligt, så jag vet inte säkert.

Jag stannade till och var beredd att gå dem tillmötes, men där fanns ingen plats och ingen väg att ta, jag kunde bara fortsätta min egen väg. Då följde de med, eller var det kanske så att min gest gav dem mera kraft och att de kom efter.

De är här, fortfarande utan ord. Jag behöver skärpa mina sinnen för att kunna ta emot deras budskap och försiktigt utforska deras skira vakande.