Profilstudie – vem är ”vi”? #Blogg100

Det är sant att du mår bättre eller i alla fall känner dig bättre av att le och att skratta.

Tala med dig själv, för det gör vi alla ?!, och de närmast runt ikring dig i positiva ordalag. Det hjälper att glädjas åt att du finns eller att de runt omkring dig finns. Det är fantastiskt, på riktigt. När saker känns motiga och tunga kan det bära emot, men det ger effekt och även det kan bli en vardagsvana, bättre än många andra sådana.

Positivitetsivern har stora fördelar. Det går att förändra mycket med tankekraft. Baksidan är att det läggs in mycket värderingar. Skuld och skam infiltrerar. Det kommer sig av att du anses vara ensam ansvarig för hur du har det, hur det går för dig, och allt handlar om hur du tar det och vilka situationer och personer du ”omger dig med”. Det är också en brist att det omedelbart ifrågasätts om du visar ledsenhet eller besvikelse. Eftersom det kan du ju bota själv, med dig själv. Och din förträfflighet.

Behöver man alltid vara hövlig? Mot de som inte har gott uppsåt. De som ser till sitt eget och troligen – dolt eller öppet, omedvetet eller medvetet – gör ansträngningar för att förhäva sig själva. Med följd att de förminskar andra.

Blir det inte något av en bakåtkullerbytta att inte kunna ställa krav på din omgivning, åtminstone ha förväntningar på att bli jämlikt bemött, lyssnad på. Rätt och slätt behandlad med den respekt som andra förväntar sig att du ska behandla dem med?

Det finns så många som bjuder in till öppenhet och generositet. Det är fint och storsint. Verkligen. De har så mycket att säga och dela med sig av. Det kluriga är att det inte alltid är meningen att du ska ta emot detta och lyssna på vad de säger. I vilket fall inte förvänta dig att det är menat för dig om du inte förstår att du är till för att fylla på och hålla med. Inte bemöta eller sunt kritiskt granska som man lär sig i de akademiska studierna. Eftersom det är helt skilt ifrån hur de skolade och välformulerade tänker. Ni vet, privat eller offentligt och teori kontra praktik och allt det där.

Och det kan vara roligare att hålla med och få vara med. Säkrare också. Än att ta ställning och kräva goda intentioner. En vilja att göra gott utan direkt egen vinning. Med risk för motstånd. Om inte annat från alla de där medhållarna, som gör vad de kan för att behålla den position de lyckats placera sig i.

Jag blir så trött, det är så trist och färglöst. Fram för att civilkurage premieras!

Med hopp om att få dela fler genuina leenden 🙂